Ni vet den där känslan. Ni har alla känt den. Eller kommer att känna den förr eller senare.
När man står på ICA en helt vanlig torsdagskväll och tröttsamt plockar ner ett paket mjölk i korgen. Plötsligt. Helt utan förvarning håller det där mjölkpaketet att glida en ur handen och knäna blir ett tu tre svagare än på länge.
För att någon gick förbi.
Vem som gick förbi var helt oväsentligt. Men hans doft.
Hans passerande doftade som ärret i ditt hjärta, som tvärt gjorde sig påmint.
Ni vet den där känslan i den sekund man reser sig för fort och drabbas av ett blodtrycksfall. Precis så känns det att bli påmind om honom man trodde man glömt. Att för en sekund slungas tillbaks till hans famn och sedan låta verkligheten krossa dagdrömmen.
Ni vet den där känslan. När man tårögd går ut från ICA en helt vanlig torsdagskväll. För man blir påmind om att hjärtat kan dölja men aldrig glömma.