En söndagskväll. Vargtimman en söndagskväll dessutom.
Då man hur bra man än må ha det känner sig ensam om man inte har en annan hand att lägga i sin egen. Jag låg där i sängen, där det rätt om den är liten hade funnits plats för en till. Och jag trodde så innerligt jag önskade att han med stort H var där bredvid mig.
Men jag kom på mig själv med att inte ens önska att han var där, jag önskade bara att han hade velat vara där.
För likt känslan när man snavar på en trottoarkant och skrapar upp ena handflatan slog det mig, han hade antagligen inte ägnat mig en enda tanke i sin vargtimma. Eller ännu mer hjärtkrossande, kanske ägnades hans vargtimma åt tankar på henne som var bättre än mig.
För när allt kommer omkring är det ett förbannat svårt puzzel att lägga, att vi ska passa ihop två och två och enligt livets ironi vara menade för varandra, men hur kan då mitt hjärta kontrahera dubbelt så fort vid åsynen av någon som liknar honom när hans hjärtfrekvens inte ens reagerar på min närvaro?