Du målade min värld i nya färger, allt var plötsligt lite för vackert och varje dag gav nya strapatser.
Plötsligt fanns det bara vi, i vår egna värld med regler som inte borde skrivits av oss.
Dina läppar yttrade ord som fick mig på fall, och dina ögon berättade om en hemlighet
Du mötte mig när jag var slagen och tog mig upp till ytan för att lämna mig att drunkna i ett nattsvart vatten.
Visst borde jag förstått att en fasad kan gömma mycket, Jag borde lyssnat på alla de som sa att det var fel.
Så varsågod och säg vad var det jag sa, men ni var inte där den där regniga natten när din hade värmde min och natten spelade oss båda ett spratt i ödets riktning.
Och ni var inte där när dina läppar mötte mina och plötsligt raderade omvärlden, så jag kunde inte säga nej.