En bild säger mer än tusen ord sägs det.
Hans arm ömt virad runt hennes midja.
Så uppenbart. Men i min kropp utspelar sig ett krig.
Hjärnan drar en suck av lättnad, av acceptans.
Att han nu inte längre kan bli min även om jag hade velat, att jag slipper tänka på honom en ensam kväll för jag vet att hans kvällar inte längre är ensamma.
Men det går ändå inte att komma ifrån att stygnen från hans sår i hjärtat spänner till när bilden kommer upp i flödet av nyheter jag egentligen inte vill veta.
Den delen av mig vill radera hans namn ur alla de där nyhetsflödena, vill radera ärret i form av hans namn i mitt hjärta.
Jag börjar hata hennes perfekta leende, hur glad hon ser ut i hans famn.
Samtidigt förstår jag henne.
För det där stora leendet fanns även på mina läppar i hans närhet.