"Kanske hade det varit annorlunda då".
De orden skrev jag i ett dokumet för tio månader sedan.
Men denna gång kom de inte från mig. De kom från honom.
Orden jag aldrig trodde skulle uttals av honom.
På något sätt var det skönt att få revanschen men samtidigt upptäckte mitt hjärta till dess förfäran att jag inte alls hade glömt honom, jag hade bara packat ner hans namn i en låda med sånt man inte tänker på.
Men lådan fanns där. Han fanns där inne.
Hans sarkastiska självbelåtenhet. Den ger mig fortfarande ett leende på läpparna. Han har tänkt på mig säger han. Efter tre år av närhet så är det först nu han har börjat tänka på mig och jag vet inte vad jag ska känna.
En del av mig vet att om detta vore äkta så skulle det inte tagit honom tre och ett halvt år att se vad som fanns mitt framför ögonen på honom.
Men en annan del vill bara kasta sig ut i äventyret och se om det jag så länge önskade faktiskt skulle kunna gå i uppfyllelse.
Han är och förblir mitt allra största ’’tänk om”.