De där frågetecknen. De vi kallar
de stora frågorna. Friheten i att lägga
dem på bord även om vi kan
invänta dem. Hon sade till mig att
det finns något magiskt i att höra
sin egen röst ihop med någon som
tar emot dem. Hon sade att det i
bästa fall inträffade ett lekutrymme.

Hon sade till den där unga mannen
med det röda skägget att stänga igen
boken. Som om att stänga ute mammas
fingrar blivit bilder svävandes i
hennes sinne. Han fullkomligt älskade att
att föra ihop det sagda med det teoretiska.
Jag kan skrek varje stavelse. Jag är ingen
sade han högt som om vi andra uppriktigt
undrade.

Jag är en vilsen cowboy som har tappat
stövlarna i öknen. En hemmafru som hemsökts
färdigt.