Det finns ingenting längre som binder mej hit,
jag har tjänat och sparat,
men inget tycks bli kvar av mitt slit.
Jag har kämpat och kämpat mej utmattad,
men vad finns att få av min flit?
Du kunde ha gett mej ett tack, klapp på axeln,
en vänlig hand.
Men du hötter med näven, stänger så din dörr.
Jag vet att jag är hatad, du lurar mej i ett kör.

Du tar och roffar åt dej, du lever gott på min själsliga misär.
Löften om guld och silver, du säger du håller mej kär.
Du kunde ha gett mej ett tack, en komplimang,
ett värmande ord.
Nu när löven gulnar, och det blir mörkare för var minut.
Pölarna på gatorna stelnar, då vill jag försvinna härifrån, jag vill ut.

Tillräckligt nära och lagom långt härifrån,
finns ett hus på en kulle, bakom den muddrade ån.
Rofyllt jag sår i min åker, här som pepparroten växer vilt.
Du gläds när jag kommer emot dej.
Du säger: ''Du fryser! Svep in dej i min filt!''

Visst kan jag hålla med om att du är vacker,
där du prålar i all din glans.
Och dina sodomliga perverserier som kan
sätta ditt folk i trans, vill jag inte ha med att göra,
så tack å adjö!
Familjen och konsten tar jag med mej till vägens slut.
Jag far upp till Betel, byter mörkret mot ljus.

Dina prunkande parker
med sina a-lags marskalker.
Dina tärande drömmar,
skavsår som ömmar.
Dina guldkalvspalats,
du din avgudaplats
är korsfästa i mitt liv.

Tillräckligt nära och lagom långt härifrån,
finns ett hus på en kulle, bakom den muddrade ån.
Rofyllt jag sår i min åker, här som pepparroten växer vilt.
Du gläds när jag kommer emot dej.
Du säger: ''Du fryser! Svep in dej i min filt!''