Saken é den jag vill inget hellre än älska dej.
Jag kämpar och står i, jag skriker jag skränar jag skrålar.
Men jag vet inte varför, att lida så här ger ju inget,
att ta ut sig i förtid, lida nederlag och död.
Människan é spröd.

Jag strävar mej framåt i egenhet av mej själv.
Försöker vinna ynnest å meriter inför mina livsideal.
Jobba å jobba, slita å svettas o kämpa.
Men innan jag förstår att efter högmod kommer fall,
så tror jag jag é ball.

Jag måste nog sluta att hålla fast vid mitt.
Inse min begränsadhet.
Ahh, jag tror ibland att jag kan allt,
tror allt, é perfekt, men ack vad jag bedrar mej.

Jag har nu förstått att du Gud är trofast dina löften.
Men att det måste till en samarbetsvilja från mej.
Om jag i min envishet tror mej klara det här.
Du säger: ''Jag väntar vid korset,
vill du mej nåt är jag där, jag gör dej inget besvär!''

När jag ser att löftena bär mej i ur och skur,
och ivriga händer och sinnen rustar för strid.
Djävulen bakom viskar, ger råd och rön.
Han säger: ''Lita på dej själv, du é bäst,
så dina egna frön!'' Att stupa blir min lön.

Jag måste nog sluta att boxas mot skuggorna.
Å inse dess meningslöshet.
Ahh, jag tror ibland att jag kan allt,
vet allt, é perfekt, men ack vad jag bedrar mej.

Så akta dej för att vara din egen gud.
Det är lätt för ''prinsessan på Glasberget'' att trilla ut.
Ju uppblåstare man é desto högre blir ditt fall,
du står inte pall.

Man måste nog sluta hålla fast vid sitt eget.
Börja att inse sin begränsadhet.
Ahh, man tror ibland man kan allt,
tror allt, é perfekt, men ack vad man bedrar sig.