Det ryker ur skorstenen borta vid havet
det minner mig om livets skörhet

ena dagen lever vi och andas
nästa dag ligger vi kalla och livlösa

jag undrar ibland
vad är meningen med detta?

Vi föds
vi växer upp
skaffar oss erfarenhet
för att sedan lämna allt!

När vår själ är som störst
och vi har lärt oss
nyttja livet

då tas det ifrån oss
på det mest brutala sätt
hårt och skoningslöst

utan någon som helst empati
eller kärlek
eller bara vanlig vänlighet

jag tänker inte ställa frågan, varför?
det har så många andra redan gjort

men jag frågar
när ska vi lära oss
att detta är vad vi får

och inget annat kan förvänta?