Hon låg still i den
furstliga kvinnograven vid Birka.
Smyckena i trä var konstruerade
på nytt för ett samtida öga. Våra,
som knappt inte uppehöll sig i
det fysiska, drogs
lydigt över materian formen

Formade oss i grupperingar. Vi
som stod några meter tillbaka
viskandes frustrerat flämtandes
i varandras nackhår. Nära nära
i det vi lagt den hånglande
helgen om och om igen i minnets
utsmyckade främre rum. Över denna
trista plats vars subjektivitet spelar
samma spratt om och om igen, blev
vi lydiga åter. Hemliga,
kring ett enda mål. Band ihop allas
vår längtan,den ödesmättade starka
i febriga meningar vi delgav varandra.

Hon ville kyssa henne så hon skulle
förstå. Vi önskade nog alla tre att
manligheten låg lika utsmyckad och
konstruerad just just där. Då hade
vi spritt språngande nakna fört
dess runda träskapelse över och
i vår unga längtan.

Den som lät om
vi lade huvudena tätt tätt intill