Hoppande luftslott i flimrande
bilder som faktiskt bugat sig
för vinden

en veckad marinblå kjol har
internatlöften invirade i materialet
och den inhandlade scarfen bryts
av jeansen blir till äkta poesi när
hon öppnar locket till en general
portion och vänder huvudet mot
bussens fönster

som för att dölja begäret. Behoven.

Där. Är jaget här. Så nära att livet
kan kliva in med små små fötter
och breda ut sin rutiga ullfilt över
vardagens grönskande film.

Där slänger hon en blick av bus och
sliten sorg till han Thåström som
ler roat mot mig mot oss

Där i den punkten kan inte framtidens
stenar slipas

där vilar de oföränderliga ojämnheterna

i min lilla mjuka kvinnohand