På med blåjeansen och dra
på med blåjeansen ven det uppgivna

våldtagen i sömn. Dragit ned jeansen
då uttalat jag håller nog på att bli
förälskad i dig. På allvar nu. Idag
sitter solen och trycker sig vid rutan.
Kan inte slinka in. Som en åttaåring
i en säng utan trosor men med tröja.
får inte skava. Aldrig skava ta emot.
Han drar nu. Kan äntligen andas. Korta
ögonblick planeras rymningar i konstens
drömstycken. Ångestryckningar släpper
taget. Sakta knappt märkbart. Någon
stans gav jag upp. Alltid. Uttråkad.
Inte ens arbetsdagar räcker för att driva
ut dig ur vårt. Förkyld och snytandet
och kliandet i halsen har eget liv men
har något med mina korta drömmar att
göra. Det saknas vingbredd. Som att
besluta sig för att skriva svart om hon
skulle klara det samla ord brunsvarta
med stänk av blod i. Till en sörjande massa
för att hitta stråk av gammalt eller nytt
liv i. Det var tyst och mörkt när han lade
sig ovanpå. Vaknade och tog emot. Hans
rädsla för att visa egna behov klädde
sig i detets ögonblickliga ryckiga längtan.

Tänk att hon tillät det. Att hon fann sig.
Hon anade sedan lång tid tillbaka men
det gjorde det inte märkbart lättare.
Idag bor han med språkliga barriärer.
Staketen behöver han och kanske även
jag.