Varför finns det alltid
något som måste sägas?
Varför plågas jag ständigt
av detta behov
att ständigt söka ett uttryck,
att finna ett eko hos dig?

Varför läser du detta?
Jag har inget att säga.

Gå din väg!

Jag vill bara sitta här
för mig själv och höra
hur mina ord sipprar ut,
se hur de förvandlas
från ingenting till vilda fåglar,
brusande hav och himlar
som hjular över jord.

Jag tar plats i detta uttryck
för det är jag,
ett avtryck som spretar
och drar,
som frustar och fradgar.

Jag är dessa ord,
inget annat.