Hon satt i ett fönster som alla de
andra. Uppkrupen frusen och tänkte
på den andra. På hur rött ett äpple
smakar när det delas. Vad som fick
dem att delas. På hur det skulle varit
om hon levde som hon velat. Om hon
klarat. Och hon hade inte svaren på
hur det halvfrysta kan värmas upp
trots förpackningens tillagningsinstruktion,
hon hade ugn men hade slängt sin
micro.

Så hon går till arbetet och hon tror
att livet måste skänka henne åter
det hon tappat. För annars kan hon
lika gärna bita sig igenom de där
förpackningarna med halvfruset och
ge sig. Ställa sig mitt på det där tomma
förortstorget och klä av sig varje tråd.
Bli en trasig poet i trådar av regnbågen
som lurar katterna ur träden. Maka sig
in i ett upprest tält med det mörka
oändliga håret lutat över kulan.
Klippa av vantarna vid handklovarna och
bilda en förening för alla de tappade.
Det fanns nog ganska många men
hon hade inte riktigt tänkt sig tillhöra
statistiken. Hon som valsat över allt
som skjutits undan. Allt skulle skjutas åter
nu i ännu större vagnar. Med frukter dinglande
ur korgar. Kärlekens innerligaste uttryck och
konflikterna, tristessen var så
väsensskilda, mindre. Var så petit att låg
längst in
i ett bananskal som man lekfull, om
man ville retas, trädde likt smultron
uppför glatta trådar.

Allt skulle på allvar glida ned. Tillbaka.
Skulle där finnas tvivel? Nej kära
människor i leden. Aldrig mera.