Sedan barnsben har jag lek med elden
Lite försiktigt
Och har känt värmen från glöden
Som nånting viktigt
Nu knäpper gnistor i vinden
Ack så förpliktligt
Men under askan pyr nöden
På riktigt
Röken verkar alltid blåsa åt vårat håll
Den tårar våra ögon, sikten framåt är noll
Virket förkolnar, blir grått och bryter samman
Jag suktar efter nytändning och saknar den vildvuxna flamman
Den oberäkneliga lågan i ständig förändring
Som snuddar molnen innan den tar sin vändning
Men detta ljumna lugn och denna svalkande hand
Räds för tanken om att starta en brand
Alltsom leken försvinner och glöden med den
Ser jag sista strimman rök stiga upp mot himlen
Jag vill gå efter ved men skulden håller mig kvar
Du kallar mig för pyroman, jag fryser, är mitt svar
Det är kallt här, men det tycker inte du
Jag har värmt dig förgäves, jag förstår det först nu
I min fantasi om en eldstad
Håller värmen en helt annan grad