Om du bara kommer hit, och ställer dig bredvid mig. Ja, sådär nära. Kanske ännu lite närmare till och med. Jag känner gärna din hand som inte riktigt vet vart den ska ta vägen och hänger lite tafatt ut med sidan istället och sen råkar nudda min. Ja den får gärna råka nudda. Kanske till och med med flit. För du vet,
jag tycker om händer som rör mig.

Du får jättegärna hålla om mig också om du vill. Bara låta ena armen flyga upp lite spontant, för att den vill. För att du vill. För att jag vill. För att det är ganska fint att vilja och agera på instinkt. Och jag gör det så sällan,
så jag tänkte att du kanske kan göra det åt mig?

Nu ser alla oss. Allas ögon ser att du håller om mig, och det känns bra. Din arm runt mig känns rätt, och jag vill att hela världen ska se hur rätt det är. Inte bara de som ser oss, utan de som inte gör det, och de som aldrig kommer göra det heller. Alla, ska se. För det KÄNNS. Det känns som att varenda en kan se det här, för att jag inte kan låta bli att visa. Jag KAN INTE låta bli att le, för din arm vilar så fint där. Och vet du?
Den får jättegärna vara kvar.

Jag vill helst inte att du ska släppa sådär. Du behöver absolut inte ta ner armen på samma spontana sätt som du tog upp den, och du behöver inte krypa ett steg till höger för jag står ju här till vänster och det är ju här vi ska vara. Du får gärna titta på mig också vet du. Du behöver ju inte titta bort sådär, som om du letar efter någon annan.

För just nu finns ju jag, och jag vill att du ska se mig.