Det var en landsortsväg och
knottren, myggen passerade oss
i sin gärning

Du lånade ut din för stora rock.
Efter att min farfar just dött. klotet
jorden var
märkbart svart och stort.

Mormors ord
viskade du till tröst där vi
stod. Om du tagit min hand just då
friat. Vilka hade vi varit du och
jag. Vilka tror du just idag?

Klev över många månar
när du döpte oss i tjärnen.
Kluvet stred min längtan

saknade den andre så.


Du tog bilen tidigt morgonen därpå.
I kulturdelen klippte vi ut det där
reportaget om relationer på arbets-
platsen. Du skulle hålla ett föredrag
om allt det där. Din kind blossande
så varm. Vi bodde inte i ett varmt land.
Hur träffas folk minsann.

Men farfar försvann han.

Själv sade jag upp mig.
Den viktigaste tog efter tre år
det ödesdigra klivet.

Ett jag kvar av öde land.


Återstår då mormor. Hon som
märkligt nog lyckats fördriva
döden via porösa hinnor

träffar mig likt flimmer.