Vandrar ensam i nattlig ödemark.
Grandungar är täta, plötsligt
finns det ett hål i grankronorna!
På rötters nivå i min fantasi
ser jag någon av skogens varelser
med ett par glimmande ögon i mörkret.
Uppe i kronhålet är himlen öppen,
i den mörkblåa rymden, tindrandet,
rymdens blänkande ändlösa ljushav!
Ljusen, omöjliga att beräkna,
i stjärnornas logier, där i själarnas näste?
Jag känner mig som ett litet maktlöst väsen
i mitten av stora mått.

Sitter på min terrass på min hemgård.
Alpsjön ligger i kvällens mörker,
under mina fötter
taket över sjön är nattblått himlavalv.
Sjöstränderna stiger långsluttande
mot bergen smältande samman med himlen.
Tusende små hus och hems skimmer,
ljus framför mig, alpernas ljusmosaik,
en oförglömlig unik vy,
ljushavet på bergsidorna,
lyckliga människors och familjers fristad!

Flyger på en fönsterplats, nattflyg över Paris.
Världen ligger tio mil under mig.
Ännu för en stund sedan fanns det bara mörker,
nu under mig miljoner hems, byars, städers
intensiva ljus, gyllene enormt ljushav.
Flygplanet sätter kurs bort från kontinenten,
vi lämnar bakom oss fastlandet,
silhuetten av den enorma ljusmattan
blir fjärran och snart försvinner helt.
Var jag än går är världen full av ljus,
som har ursprunget från ljusmodern, sol!

© Heikki Hellman 2013-04-18