Årstider med steg likt ålderdomens
oåterkalleliga, regnrock grön,
mässandet i kyrkorna, de vigdas
nedtecknade i djupt
skiljande betydelser

där ålar sig vindpinade tulpaner vissnande
invid vägen och orden om dig kan
inte längre tas om likt filmklipp

de bor i sitt ljus de lyder entydiga

Trädens dofter fastnar invid huden


Lägger sig som ett avsked utdraget
i smyg borttorkade kyssar av utsidan
av handen, de som
upplevs för våta. Något är i otakt.



skrattar till lite för högt
i synen av en skata som
om ingenting idag kan få mig
gå tillbaka

Var jag i Budapest i de kaklade
Njutningstemplen hade du sett mig skaka

Det är en landsväg ännu i de
former borde vant mig vid
men liljans, jasminens dofter
hemsöker, önskar säkerligen
skada

för idag står du
i övergångarna och jag behövde dem
aldrig, kan inte minnas dem.

Ser min flykt den tillåtande
i kattens päls i ömheten
ett slag

Lättar det frågar hon bröstens
ben och då även den store,
kropp och själ, själ och kropp
i varandra i cylinder, runt runt

Var det inte imorgon tänker
jag?