varför vande du dig aldrig med det
invanda? I de upprepade spåren
drogs uppretade blodspår i din
hals där vi vandrat kastade
enformighetens former aldrig av
sig sina mest icke- utvecklingsbenägna

skuldror.

Varför vande du dig aldrig?

Du var ju aldrig tillräckligt uppretad.
Upprepningen bröts aldrig itu av
sin egen berättelse.


jag är och förblir död i pluralis av ett
ni där symploke hänger underbart
gestaltad i hänförande hoppingivande
punkter och förväntan darrat önskat
hoppats inför upptäckten att allegorin
var för fattig intetsägande och platt.

Springer i de beskrivna rummen och
tar på väggarna kysser golven för
att hitta spåren liknelserna i mig.

Lika sorgsen som en blind höna utan
guldägg.