Det var en stilla dag när solen
bugade sig och log som mest.
Det skyddande höljet som brast
var likt dagarna i maj. Att inte vara
redo. Tänk om det finns kor som
känner så inför att släppas ut ur
båset inför frihetens
betande hagar. Kossan Alma skruvar
på sig lite för länge slänger ett koöga
mot tjuren Ove och talar lite svävande
om depressiviteten som vuxit fast,
om behovet av att vara inne.

Ja det var en märkbar dag. Ansiktet
mot solen och handflator mot skyn
för att rent vetenskapligt få med sig
D vitamin. Samla in och ta med sig hem.
Bunkra upp på hög.

Sedan in igen i sovrummets halvmatta
sken med förkylningsattiraljerna som
ett prydligt hav omkring sig. Skriva
oceanen och aldrig mer åka till ett
arbete kändes verkligare och verkligare
i denna del av världen.


Hon var en sjukling helt enkelt.
Som måste gå till doktorn snart.


När solens partiklar träffade de
värkande lederna och hjärtats
rytmer hoppade volter efter en liten
uppröjning i den sköna naturen

var det dags att inse att snörvlet
passerat något slags välbekant
bokslut.

Att gå en snabbkurs i något ytterligare
språk blev tankar allt vanligare.

Hon var uttråkad. En skönt
obekant känsla.



Över åkrarna dinglade ett friskt
ben och i tallarna syntes hennes
dåtida lungor. I det friska vattnet
hoppade hon jämfota sjungandes
en liten sång på ryska.


Det var en framtidsbild av augusti.


Det var en märklig dag idag då
hon såg sig på allvar checka ut.
Tog tag i det ryska språket via
hemundervisning av språkband.
tre månader snöt hon
upp tre toapappsrullar om dan
som kladdade in sig i de utspridda
CD skivorna över dubbelsängen.