Den store gurun inom teaterarbete, Jerzy Grotowski död 1999, hade en grundidé:
Man skulle arbeta så länge fysiskt, att hjärnan inte längre orkade göra något motstånd. Ett fritt flöde strömmar då från kroppen, och en skapande process påbörjas utan hinder. Därav hans berömda nattpass: arbete från 18.00 till 0400 på morgonen. Då börjar den verkligt skapande processen. Han menade, att det då ALLTID hände något viktigt hos några deltagare. Möjligen hade han rätt.
Några menade, att nattpassen kom till till, därför att det var så hett på dagen i hans vindsateljé.
Min erfarenhet är att våra tankar och intellektuella verksamhet kan vara ett hinder för den fysiska strömmen som leder till en uttrycksfullhet hos skådespelaren, som blir total och verkigen berör åskådaren.
Jag såg hans föreställningar ( fem stycken under tio år). Samtliga utspelades i ett litet rum med skådespelare och åskådare tätt intill varandra. Vi blev inte längre åskådare eller publik, utan snarare "vittnen" till ett skeende intill oss. Och vi gick ut ur rummet, ofta hand i hand utan att tala med varandra. Vi hade fått en gemensamm upplevelse. Inga applåder inga ovasioner. Men jag hörde att efter en föreställning i Mexico bar publiken Grotowski och skådespelarna till havet för att doppa dem i vattnet och sjunga och dansa för dem som en hyllning...
I "Den ståndaktige prinsen" ligger offret-prinsen- död kvar på scenen, när publiken går. I Stockholm.Moderna muséet,stapplade en gammal kvinna fram till honom och kysste honom på pannan!
Sådant är inte vanligt i vår teater.
Ville berätta om detta, för det är fortfarande mycket levande för mig.
Kanske återkommer jag till detta, som inte var en teaterupplevelse utan en livs-upplevelse för mig.
UE.