Jag ser dig gå utmed hav längs
bryggor avsedda för människan
där trampar livet oupphörligt
på

ville följa med till slutet av ett
ändlöst rep. Det var som om
tvinnat trådar knutar

tvingades vända om. Varje gång.

Nu släpas åtråns trådar
sorgens stickor nedhyvlade till
tunt flor invid fickor skapade av
livet inhysta i lånade rum intill
blodets, dess klaff

där vilar mina ofödda barn i
längtan

så i stunden ryckiga
i vilan mäktiga i viga ben