Så står jag där, vid ett nytt vägskäl i mitt liv. Och den enda vägen jag kan gå är den jag ser. Visserligen ser jag inte bortom kröken men det spelar ingen roll, jag är ju inte där än ändå. Borde jag kanske bara sätta mig här ett tag, lägga mig i gräset och bara vara och inte fundera så mycket. På varför jag är, hur mycket jag älskar; älskar att se himlen fånga molnen, hålla dem i en eon vi inte kan se, bara för att släppa dem vidare.

Borde jag kanske sluta tänka så mycket, leva mera i känslan. Men har man en väg att gå kan man inte stanna för länge hur vackert det än är. Vill jag ändå tänka klart på vem jag är och var jag kom ifrån och hur det påverkade mitt liv. Men så funkar det ju inte, sitter jag där, bredvid vägen och lyssnar på måsarna som färdats en hel evighet bara för att få svepa i vindar längs en karg skärgård.

Bryr de sig inget om molnen eller varför de finns där. Glittrar deras vingar i solen och jag kan bara andas in och andas ut. Försöka följa med och försöka förstå om de uppskattar känslan där de flyger fram, eller som ibland där de leker i vindarna innan en storm. Hur högt de kan flyga och jag undrar så hur det känns. Hur känns det att flyga i bäringen av stormvindar?

Vet jag att jag måste gå snart, borsta av mig gräs i fall jag möter någon, men just nu vilar mina ben så skönt mot gräset och jag tror att jag har tid att vara kvar här en stund till. Ja, jag väljer att göra så och skulle någon passera på vägen får jag väl säga som det är; jag ligger bara här och tänker. Och inte bry mig så mycket mer om det.