Jag spatserade rakt ut med näsan i vädret

och blicken mot skyn in i skogens stora sal

med bestämda steg i fotriktiga skor och lite

jävlar anamma…

tills jag kom på att jag skrämmer iväg varenda

liten kotte och levande inneboende varelse

med den uppsynen tillika klumpiga fötter då man

helst ska smyga likt indianens lättfotade mockasin

med siktet inställt och blicken vaken då ändamålet

för mig var ett alldeles egenpåhittat uppdrag som

gick ut på att jag ska föreviga den mest sällsynta

och rara lilla fågel jag kan tänkas hitta i skogens

fauna med min tekniska mojäng…

medan blicken svepte över ängar och trädtoppar

föreföll det sig att de enda som ville visa sig för

mig var fula svarta kajor och kråkor vilka är helt

ointressanta och oväsentliga att ens memorera

vilket de borde begripa själva tycker jag för vem

vill ha en flock kråkor flaxande och kraxande runt

på hjärnhinnan så jag schasade och raderade

dem innan de nådde fram till synfältet…

efter mycket traskande kom jag till insikt att

utsikterna inte fanns och att jag inte besitter

en ornitologs tålamod eller fågelskådaröga så

på den grusade förhoppningens stig traskade

jag hemåt igen