Det stora livet sköljde över stranden

vi var dessa människor såg er
hälsa på lämna oss

Jag tror på allvar vi ägt märg ben
fantasi för stor för överleva

den våg som lägger sig till ro blir
till vik i den avdammade värld
ni döpt till vår

den vi än idag tillhör där du än
i Mälarens undangömda
vikar för handen innanför blusen
frågar milt lägger mun mot
bröst stjäler suger dig varm

mot de stelnade bröstens vårtor



det här är alltid en text om kärlek

vill kommer ta vårt liv väntan

då vi med kroppens alla fibrer
kan vill och måste äntligen få

be någon denna om att sluta aldrig


gör mig fri