Lilla istiden
Jag läser om den
i tidningen
i en vetenskaplig artikel
en morgon
vid frukostbordet
att den inföll
flera gånger
under föregående millennium
såväl under tretton
som under sexton och artonhundratalet
och bara några dagar senare
sitter jag på tunnelbanan
när en kille slår sig ner
mitt emot mig
med en bok i näven
som han börjar läsa; jag ser på omslaget att den heter
”Tåget över Stora bält”
och jag kommer genast att tänka på den där artikeln
att det var tack vare ”Lilla istiden”
som Karl X Gustaf kunde tåga
över Stora bält
och jag känner att jag skulle kunna inleda
ett samtal med killen mitt emot mig
och vi kunde ha trevligt
en liten stund
utbyta några kommentarer
och kunskap
med varandra
under vår resa
så länge vi ska i samma riktning
men jag antar
att om jag gör det
skulle han bli besvärad
kanske tycka jag verkar ”psyko”
vad vet jag
så jag säger inget
jag håller inne med mina tankar
tar inte kontakt
Istället kommer jag att tänka på flickan
som jag såg inne på en damfrisering
jag nyss passerade, jag såg
hur hon varsamt tog hand om sin kund
formade hennes hår
letade efter hennes uttryck, efter
hennes personlighet
fick henne att må bra
genom att föra saxen
på ett medvetet sätt
genom hennes toppar
och jag tänkte att det såg vackert ut
när hon kammade igenom
hennes frisyr, la slingorna tillrätta
och jag tänkte vidare då jag passerade att det hon gör
inte bara är ett arbete
det är någonting mera
det är ett hantverk
hon skapar välbefinnande
och det är vackert
och mycket värt
i just vår tid
där gränsen
för välbefinnande
kan vara svår
att läsa av
inte minst
på en tunnelbana
i rusningstrafiken
vare sig det rådet istid
eller inte
Vår tid
diskuterar andra klimatfrågor
ur andra aspekter
och under andra förutsättningar
än man tidigare gjort
och kanske leder det till sist någonstans
till nya, fruktbara möten
på tunnelbanor, bussar
i offentliga lokaler
vad vet man