Utan dina andetag som fyller mina skulle jag ramla omkull,

du ser aldrig hur jag ser på dig för jag kollar alltid när du tittar bort.

När jag vet att du inte hör viskar jag ord som du aldrig skulle reda på,

du är så rädd för vad jag ska säg när du tror du lärt dig smått finna mig.

Men älskling hur skulle du när allt jag vill är att du ska stanna när du går,

och när jag släpper din hand är det med smått hjärtekross för att verka stark,

men inombords vill jag förtvivlat springa efter varje gång.

När du ligger så tryggt bakom mig och din arm håller mig vet jag att det är rätt,

och varje gång du ler är det omöjligt att vara less och får mig att känna mig okej.

Du får mig att vilja bli bättre, vara bättre och göra bättre så även om du inte vet,

så jo jag kan se dig mer än du tror.