jag är rädd att alla beroende
inte kan botas
och att varje stjärnklar natt
alltid kommer få mig
att gråta hejdlöst

jag kramar våra minnen
och ber dig att aldrig
komma tillbaka hit
du gör så ont, älskling

mina meningar ligger
på press mellan papper
för att torkas, hållas ihop
och kanske hålla längre
än våran kärlek

och något som syra
fräter sönder mina ögon
för att min näthinna
aldrig skall behöva dig igen

våra sentimentala ögonblick
kommer finnas kvar här
som en döende viskning
och inte försvinna förräns
min kropp inte behöver dig

jag bränner rosor för
att dom inte skall
berätta om dig älskling
förlåt att jag stryper vår värld