Jag tog med mig ett sexpack ner till ån för att tänka och satte mig på en grönmålad träbänk. Det var i en period av krav på beslut och vägval. Det krävdes av mig att jag skulle agera. Det funkade inte längre som det var. Insatserna hade höjts, omständigheterna var besvärliga. Det vill säga, allt var som förut men det kändes lite mer. Sakerna kom ifatt. Kostnaderna, de försummade, plikterna. Här behövdes handling, men först en plan.

I det jag satte mig hörde jag det stilla kluckandet från under kajkanten och jag såg segelbåtarna gunga i sina förtöjningar. Enstaka flanörer strosade förbi, vidare ut mot piren. Jag lyfte lite diskret upp en burk ur påsen vid mina fötter - det är liksom inte helt, att sitta med ett sexpack, själv, en måndag, mulet som det var.

Nu skall vi se, sa jag för mig själv i det jag knäppte upp ringen och stötte ner en första djup klunk. Kolsyran kittlade i halsen, malten och humlen snek sig upp genom näsan och avgav den där speciella doften. Skall vi se, sa jag igen och såg inget som helst. Inte en tanke, om inte begrundandet av värmekänslan i magen och den lätta men påtagliga aningen av rus räknades dit. Jag såg husfasadernas stela huvudskulpturer från andra sidan stirra på mig och himlens grå skytäcke sakta segla västerut och plockade fram cigarettpaketet. Skakade ur en cigarett, tog fram tändaren och tände den bakom kupad hand, drog två, tre drag tills jag fick ordentlig glöd och blåste ut i det jag lutade mig tillbaks och stoppade ner paket och tändare igen, tittade mig runt och tömde burken i några få klunkar.
Fortfarande inte en tanke.

Jag såg bara den där bänken, ån, husen, båtarna, mina ben, magen, armarna och ölen. Jag fiskade upp en öl till och rapade undertryckt. Bilder från samtal och platser började dyka upp. Somt roligt och annat trist. Jag flinade och blev betänksamt frånvarande om vartannat men några planer det gjorde jag inga. Så satt jag så där och tömde öl efter öl tills dess att påsen var slut och jag full. Världen gungade. Jag samlade upp påsen och burkarna, slängde dem i en tunna vid sidan om och vaggade sakta hemåt. Ingenting hade förändrats. Det vill säga, allt var som förut men inte så besvärligt eller påträngande. Jag fnissade lite åt det, la upp en rap, fnissade lite till, gungandes över bron.