Förut, när jag var liten, fanns det mycket storspovar här i den gamla jordbrukardalen. Jag älskade deras flöjtande visslingar, deras bubblande spel och den långnäbböjda flykten över markerna.

Nu, minst sextio år senare, är golfbollar det enda man ser. De vitprickar marken.
-Se uuuuppp! Boll kommer!
Jag duckar. Men får mig ändå en smäll i huvudet, så att jag tuppar av.

När jag senare vaknar upp på Akuten, bandagerad, och förstår vad som hänt, säger jag:
- Det var ändå bättre förr. Jag menar vid tiden för spovarna. Eller vad säger ni?
Vårdpersonalen ser på sin patient, ler yrkesvant. Någon yttrar:
- Vad försöker du säga? Spovar? Du verkar förvirrad. Måste kanske stanna kvar över natten för observation.