Del 1

Det är hästarna som drar tåget.
Flickan som stod på perrongen,
hon som eldade med romsk hunger
och en kropp vinden vägrar mätta,
hennes tystnad är en piska
som viner runt vagnarna.

Ute på Pustan doftar det
honung och raps
när tåget stångar sig fram
mot kvällens heta panna
just innan ljuset böjer sig
för historiens glömda.

Hundkex och lupiner
gror resenärernas väskor,
i mina fickor spricker ett samvete
och barn leker där med mörkret
i sina små händer.

Ungerska vykort faller
som syraregn eller
förträngda bilder ur böcker
som brändes en dag
för länge sedan.

Begränsningen består alltid
av brinnande cirklar
trädda på
varandra
som
ryska dockor.

På den översta bädden
spelar prästerna ut
sitt slippa gå i fängelse kort.
Det saknas en kudde
när tåget saktar ner
och vi vaknar med våra pass.

Morgonen ligger
som en nyrensad forell
och blänker.
Byarna blinkar till
med hus som rappades en gång
av fallfärdiga fångar.
Den ryska björnen dansar inte.





Del 2

Tullpolisen har vägrats
ytterligare anslag.
Det blir inga pannlampor
att lysa under sängarna med.
Den restriktiva normen
ruvar på ett ryskt ägg.

För en stund sedan
fann jag nya kupéer
i en vagn ingen varit i.
Där fanns ett kontor
med en sekreterare.
Hon bad mig vänta
på min tur.

Det var igår,
idag har jag en annan biljett
och ett fönster
med en utsikt som kantrat.

Byarna blir allt fler,
hela tiden dyker det upp
nya vagnar
med nya sekreterare
som ber mig vänta.

Biljetternas utformning
förblir ett mysterium.