Dessa dilemman är mina neurotiska kreationer.
Mina älskade hjärnspöken.
Visst är jag ensam.
Människan skrämmer mig
och hon föraktar mig.
Ibland inbillar jag mig att
du är min substans.
Att världen som jag har kommit att lära känna
är sammansydd med din kappas rygg.
Att du släpar den med dig.
Det är därför jag slaviskt följer dina tunga steg,
lämnar dagar och år bakom mig.
Alla möten och händelser är
dina att bära.
I din skugga har jag en ursäkt.
Här determinerar din riktning mitt öde.
Ett offer medveten om sin trygga illusion.
Jag bränner dina broar och lik.
Men betalar ett lågt pris.
Ibland får jag lust att tända eld på din kappa
bara för att se världen brinna.
I kaoset vaggas min själ till ro.
Under ett lyckorus drunknar jag i ett hav av din vrede.
Ur mitt sveks aska vandrar du vidare.
En livskraft att avsky,
en oförneklig evighet.
Dessa drömmar är min fantasis vingar.