KRISTALLDANSÖSEN:

Hon är så liten. Det mest naturligt oföränderligt rena som finns - och ständigt så rädd för att vara äcklig. Hon brister med världens varje brustet andetag; hennes svaghet, hennes styrka. Hon sätter huvudet i händerna och irriterar mig - var inte så jävla bräcklig. Man räddar inget så. Hon har inget att sörja och sörjer det. Hon vet att hon inte vet hur det känns. Hon vet att hon saknar ärrvävnad, aldrig slagits. Om nätterna: hon skriver till mig och blöder genom varje bokstav. Jag ger allt jag har för att hålla ihop henne. Hon ber om att få samla mig som jag samlar henne, men hur ska hon bära mina tyngder på de där tunna, tunna axlarna?

LEJONINNAN:

Hon skulle aldrig låtsas att det finns något vackert i att dö ung. Hennes babyhår är ett åskmoln runt pannan. Hon skrattar med hela kroppen och låtsas att det som hänt henne aldrig varit. Hon är vildsint älskad; jag avundas henne det ständigt, detta sätt att möta människor i klarhet. Hon ringer sin fadersfigur och skriker i natten. Han gav henne ett mörker att gömma under manen.