Även fast solen skiner och läppar skrattar och formar otaliga leenden sitter vi fast i en rävsax, oförmögna att ta oss loss. Vi dansar kring varandra likt andar, betraktar varenda steg den andre tar men kommer aldrig så nära att hud kan nudda, fingertoppar mötas. Hjärtan har flätats samman, tankar har lindats kring varandra och delar av våra själar har sjunkit så djupt in i motsvarande kropp att vi kanske aldrig kan få tillbaks våra insidor helt intakta, utan fragment från sin älskades sinne som en oinbjuden gäst. Så vi fortsätter dansa, förflytta våra fötter i en icke förutbestämd takt, men som vi båda kan lika väl som vi vet våra egna namn. Den ljudlösa musiken fortsätter spela, tysta noter som svävar över vårt ändlösa lidande förklätt i vacker konst. För hur vi än försöker kan vi inte sluta dansa kring varandra i perfekta cirklar, bundna till varandra genom fler trådar än vad som är möjligt att räkna. Vi tar oss aldrig ur fällan som var menad för någon annan, något annat, inte för att fängsla två hjärtan som skyndsamt vill bort från varandra för att få slicka såren ifred. Slutet på vår saga skulle ju vara lyckligt, ett sammansmältande av sinnen, fjäderlätta strykningar längs ryggen och slentrianmässiga kyssar innan arbete kallar. Vi skulle ju vara de där som andra avundas, förebilder inom kärlek. Men det är över nu, det är försent och nu kallar verkligheten. Med vår påtvingade cirkeldans och våra dömande blickar mot varandra i tro om att det är den andre som har nyckel till våra bojor som håller oss kvar. Men låset är omöjligt att öppna, det kan aldrig lösas upp. Vi är för evigt bundna till varandra, till den ohörbara musiken och den ändlösa valsen vi dansar kring varandra, i en tyst symfoni.