Jag tänker på tid, när jag håller flintastenen i min hand. Den har jag hittat i jorden framför mitt hus här i Bohuslän. Här satt en människa under sen stenålder och formade ett redskap vid stranden av en fjord.
Det var ett tag sen.
Ungefär samtidigt byggdes stora stenkammargravar här i trakten, dösar, där människor begravdes.

Tusenåren viskar till mig.

Jag tänker på tider då Tycho Brahe, Kepler och Gallilei genom sina astronomiska obervationer mot slutet av femtonhundratalet och in i sextonhundratalet kunde visa, att Jorden inte stod i centrum av Världsaltet. Det var revolution, som dåtidens Kyrka inte kunde hejda trots ivriga försök. Det stred mot Skapelseberättelsen och vad den sanne Guden stod för.

Århundradena viskar till mig.

Därefter, just några århundraden senare, har modern astronomi riktat in sina instrument mot själva Tidens födelse, mot Big Bang, miljarder år från nu.
Vi vet alltså att ett människoliv är kort, men att tiden är lång. Fullständigt outgrundligt lång.

Eonerna viskar till mig.

Därför är åldern på min ärevördiga flinta ingenting egentligen. Den är bara sådär 5.000 år gammal. Ändå njuter jag av tidskänslan i den. Varje dag.

Och därför, likaledes, eftersom fem tusen år inte är något att bråka om i sammanhanget, är det väl heller ingenting att bråka om, det faktum, att avfallet från våra strålningskraftverk skall lagras i 100.000 år.

Ett hundra tusen år är ju både en lång och kort tid. Det beror ju bara på vad man jämför med.
Och vem vet hur det såg ut på den tilltänkta lagringsplatsen i Uppland i Sverige för just 100.000 år sen.

Och vem i helvete vet hur det ser ut på samma plats om

e t t h u n d r a t u s e n å r.

Absolut ingen.

Godmiddag,
herr Reinfeldt och alla ni andra obildade, fantasilösa och samvetsfattiga människor.
Som tror på strålningskraften.
Er strålande framtid är dessvärre redan vår.

Men den slags framtid viskar inte.

Den gråter.
Den vrålar.
Den kräks.