Jag återfann mig själv på en buss idag, nu på förmiddagen
eller snarare:
jag återfann resterna av mig själv
de som återstod, utspridda som de var
lite varstans
på golvet och uppe på hatthyllan
ute på balkongen
och i köket, vardagsrummet
ja just där i vardagsrummet, absolut
så jag plockade ihop dem
efter mitt eget huvud
till dess jag började skönja mig själv igen
Vi hade varit på "festen som aldrig ville ta slut"
men naturligtvis
gjorde den det
kanske i ett gathörn
eller under en bro
på ett torg någonstans
i en rännsten
eller nere i underjorden
bland de kommunal färdmedlen
det är ingenting som jag minns
inte vill minnas
och så är det för övrigt med alla fester
hur underbara de än må vara
de tar slut!
Men här och nu och i gryningen på bussen
och lite dagen efter
känner jag så tydligt
”vi tänker samma tankar, vilar i samma språk”
och det är väldigt bra
Nu tar jag långsamt och under stor försiktighet upp
det lila kronbladet av en Magnolia
ur min vänstra jeansficka
som du gav mig där i parken mitt i natten
då jag samtidigt kände hur doften
av den varma jorden omslöt oss
samtidigt som bussen kränger till, och jag konstaterar
(alltmedan jag luktar på bladet
som nu skrumpet påminner mig
om mig själv)
vad jag egentligen
redan vet
- det finns stunder då det inte behövs
några förklarande ord, det finns stunder då förklaringar
är helt överflödiga, situationen räcker, och det är mycket vackert så, just det
Det är mycket vackert så!