- Älskar du mig?
Som en blixt från en klar himmel kom frågan. Du lyfte upp huvudet som du hade lagt vilande på min mage och tittade på mig med allvarsamma ögon och upprepade frågan.
- Älskar du mig? Och ljug inte är du snäll.
Frågan kom så plötsligt och var så oväntad att jag satte svaret i halsen och kunde inte få fram ett ljud. Jag väntade mig skrik, tårar och smällande i dörrar. Men när mitt svar uteblev la du dig bara tyst ner igen och vilade ditt huvud på min mage.

Några timmar senare låg du och sov i sängen. Med en hemsk morlande ångest kunde inte min kropp förmå sig att vila. Jag satte mig i fönstret och lyssnade på stadens mummel i natten. Du tjatade om att vi skulle köpa något utanför stan så du kunde få ha en trädgård med spirande blommor och purknande äppelträd. Men jag vill inte lämna min citypuls för en tyst liv på landet med bara vindens viskningar. Du brukade muttra tyst att det minsann är minst lika bra på landet som i den här lilla ruttnande lägenheten medan du skötte om dina blommor på balkongen. Det var ingenting som egentligen rörde mig i ryggen. Mina lungor mådde bra av smoggen och mitt hjärta tyckte om stressen att hinna med sista tunnelbanan hem. När jag satt där i fönstret och tittade ut såg jag nattbussarna spy ut festsugna människor redo att berusas av världen och diverse alkoholhaltiga drycker. Tjejer som var alldeles för tunt klädda för den svenska sommaren med en grå regntyngd himmel som var som en tung tältduk över staden. Den här staden skulle jag aldrig kunna lämna. Den älskade jag villkorslöst. Älskar. Så var det ja. Varför kunde jag bara inte svara enkelt på din fråga? Du har varit en del av mitt liv så länge nu. En del av min vardag är att få kyssa dig god natt och att du kysser mig god morgon. Men ändå kunde jag inte förmå mig att forma den där meningen med mina läppar.

Inte mycket sömn blev det den natten. Jag satt länge kvar i fönstret och såg ut. Räknade stjärnor och personer som spydde i gatuhörnet. Vackert äcklande i en stad som denna. Den enda chansen att uppleva något som faktiskt var vackert är att göra det betonggråa färgglatt. Även om det vackraste jag visste låg sovande i min säng och snarkade, kunde jag inte hjälpa att tycka om det äcklande vackra på gatan nedanför. Här hade jag växt upp. När jag satt i fönstret kunde jag se gatan där jag lärde mig cykla, taket på den första skolan jag gick i och fönstret där jag brukade titta efter min första förälskelse. Det är något du inte förstår. Du tycker att jag drömmer för mycket och borde ta tag i verkligheten. Leva mitt liv med dig och agera som den vuxna person jag faktiskt är. Tydligen så kan vuxna människor inte drömma eller vara nostalgiska. Det ska vara gråa, hårda och tråkiga. Som betong. Men min betong har det där äckligt, nerspydda vackra över sig. Något som du aldrig kommer förstå. Och jag vet inte om du tror att jag har något annorlunda. Om du tror att jag är den du letat efter alla dessa år. Någon som du bara behöver finslipa lite i kanterna så jag får plats i din mall för den perfekta med stort P.

Jag var helt förstörd när du träffade mig den där vinternatten för några år sedan. Jag var ingenting som man behåller mer än någon månad. Men på något konstigt sätt tyckte du om mina sorgsna ögon och min bittra syn på världen. Du stod ut med mina sena nätter och ologiska ursäkter för mina plötsliga försvinnanden.

Där från mitt fönster hörde jag dig snurra runt i sängen och muttra sådär som du gör när du letar efter mig med slutna ögon. Det värmer mig inombords. Alla de där småsakerna som gör dig till den du är. Ditt muttrande, ditt lite sneda leende och det faktum att du alltid ber om två sockerbitar i ditt te fast du egentligen vill ha tre. Jag återgår till sängen och kryper ner där bredvid dig. Instinktivt lägger du armen om mig och man hör en belåten suck när du tillslut hittat mig. Och för det är jag glad. Att du tillslut hittade mig.

Det kanske inte spelar någon roll att jag gillar betong och du grönskande ängar. Det kanske inte har någon betydelse att jag är lite trasig här och där fast du är den finaste som finns.
För när allt kommer omkring så när allting är borta, när jag förlorat allt så har jag fortfarande dig.
Och du har fortfarande mig.

För det är klart att jag älskar dig.