Jag är fortfarande ett barn, och du är vuxen.
Men det är JAG som försöker se DIG i ögonen,
och bete mig som människa.
Du ignorerar istället, och låtsas att jag är luft. Om ens det.

DU ÄR VUXEN! JAG HAR KÄNT DIG SEDAN JAG VAR TIO ÅR OCH DU KAN INTE ENS SE MIG I ÖGONEN?! VEM FAN ÄR DET SOM ÄR LITEN EGENTLIGEN?

Det är skrattretande att du måste håna mig på sms, och försöka trycka ner mig tills jag nästan inte finns längre. Är min existens så hotfull? Och om det nu är så, så undrar jag varför. Det har jag gjort i tio års tid, och jag kommer antagligen aldrig få ett svar på det. Skrämmer det dig att jag är pappas dotter från ett tidigare äktenskap? Är det läskigt att veta att han älskade innan han älskade dig?

Jag har hela mitt liv sagt att jag förstår dig. Att jag förstår att det måste vara jobbigt att vilja bilda familj med någon som redan har en dotter. Men vet du vad?
Jag är trött på att vara förstående,
för du har aldrig någonsin försökt förstå MIG.


Så jag ger upp nu, och ber dig dra åt helvete,
tills du kan se mig i ögonen och förstå.