Det är något
med de där långsamma
förändringarna
Att dagarna går, att tiden går
Tydligheten
Jag kan se det nu, och drabbas
Det var inte så i barndomen
Då var dagarna varma. Eller regniga. De kom, och gick
Man tog dem för givna
Det snöade, eller var höst
Och man var mycket liten
Ibland kom lärkan och sjöng i skyn
Sen var det fullmåne
Man såg ut genom fönstret
på det kompakta mörkret
och sjöng ”pappa kom hem
för vi längtar efter dig”
Allting hände, om än inte samtidigt
Man satt i baksätet på bilen, som var klistervarm
Ett ärende kom sällan ensamt
Emellanåt dök släktingar upp
Det blev bråk
Man åkte till havet
Fotbollen var av äkta läder
och blev blytung
efter tre regnvädersnätter
utomhus i gräset
Då var det inte fråga om förändringar
Man bara fanns
Saker hände
men såg likadana ut
från den ena veckan
till den andra
Kaninburarna förflyttade sig
någon meter
per dag, inte mer
Man var mycket liten
och det skulle vara så
Men de långsamma förändringarna
Annorlunda med dessa
Tydligheten
De påverkar
ger perspektiv
Man är inte längre mycket liten
Plötsligt har en människa
i ens omgivning
förändrats
Minnen är försvunna, förstånd
Perspektiven förskjuts
Någon är på väg
och det gäller för den som blir kvar
att samla kraft att fortsätta
bete sig
som om ingenting har hänt