Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Korea.

 

Återvänder till de gamla tjeckiska böckerna där allt är en såpopera. Katten attackerar mig från den övre vrå som är en vind. Och katten träffar, klöser sig så att mina ögon börjar blöda.

Utanför rummet finns en bänk, och ett sterinljus på ett bord som kommer att brinna ut. Och improvisationen i mötena utan ordning. Jag var alltså under attack från lovecat, och ingen av mötena visste om något.

Edward hälsade mig välkommen. Såg sig sorgset om. Ingen kunde lyssna för vi gick ut i det kalla på den stadiga isen. Hur hinner du följa alla serier?, var hans fråga. Han hann även med att vara coach, och bedrev terapi som han själv hade nytta av.

Utan förvarning gick vi in i ett rum. Där var en sliten strålkastare och projektor och han tände ett ljus som skulle brinna ut, för oss två. Och ville spela en film och sade att slutet vet du ingenting om.

Filmen blev tyvärr avbruten och jag kunde se att jag inte tog någonting av det här personligt. Att den som hälsade på hos dig bara har ett sudd-ansikte. Att man inte visste ännu vem den här personen egentligen var. Och att den personen skulle föra oväsen i huset. Och alltså inte var igenkänd eller identifierad. Det var en person som ville ha mer, det var en man, det var en egoistisk beundrare.

En tunnelbanevagn gick närmare och både hon och han trodde på karma, troligen. En person han hade följt på väg ut till flygplanet på scen och sedan på isen. Och inte svarat på vad han tyckte var en dum fråga. Det var bara att fortsätta och fortsätta att försöka.

Utnyttjade svackor som hade hänt i historien, han var nobbad kallt, det var sedan länge över. Och ögonaböj trodde han att han nog var bättre rustad för framtiden. Alltså om han gav upp denna gång. Vi ville dock vila på denna plats, denna säng i bråten där vi ångrar oss själva. Men behöver egentligen inte ångra någonting. Jag trodde att det som de kände var verkligt. Korten med Beatles. Dans i skumpiga vardagsrum. Ögon flyttade som biljardstötar så att jag inte längre kände mig som mig själv.

Dansade alltid till flera bra låtar. Fyllde dagen med tidningen, och fick höra hennes övertalning. Tvillingsystrarna. Det klädda sällskapsrummet där jag satt och läste kärleksbrev.




Prosa (Roman) av Mattias Holmström
Läst 293 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2013-05-25 19:03



Bookmark and Share


    Melona
Fin läsning!
2013-06-08
  > Nästa text
< Föregående

Mattias Holmström
Mattias Holmström