Jag föddes som ensamt strå på en äng

jag hade stillsamt bredvid min broder

och som kornet sträckte sig mot ljuset och reste

dröjde jag vid min moder

räckte den bågen, fylld utav vätska

med färger att måla en sky

jag stod ändock där på åkern

jag väntade var måne ny

hittade aldrig stegen att färdas

den där resan som växte sig stor

var bara den som åter mot  vår

visste hur livet gror

Mörk höjde sömnen sitt mot mitt kall

och varsamt jag böjde mig ner

höj inte blicken alltför högt

vilsamt är stundens ingivelse

som hur tröstsam granen har sitt mot mål

hur en flöjt härmar svalans skratt

minns det och var så trygg

även då livet faller din natt.