Min älskare har lämnat mig för natten.
För det tillsynes eviga mörkret.
Han är min sol, mitt ljus, min värme.
Varje gång han går tar han med sig mitt liv.
Det är rädslan som är värst.
Rädslan för rädslan för rädslan.
Jag bär den med mig, som en påminnelse.
Som en märkning och försäkran.
Den ger mig ingen ro och jag behöver någon
annans lungor för att andas.
Någon annans ögon för att se.

Mina drömmar är absurda.
Men det är verkligheten som skrämmer mig.
Tanken på att vakna gör att jag inte kan sova.
Vetskapen att jag inte får dö ger mig panik.
Ibland går jag bara för att gå.
Skriver jag bara för att skriva.
Meningslösheten kanske är befriande.
Avsaknaden av illusionen av progress är egots fängelse.

Min värld präglas av missbruk.
Jag har missbrukats och missbrukat.
Blivit våldtagen och våldtagit.
Min största synd och mitt lidandes näring
är de gånger då jag missbrukat och våldtagit
mig själv.

Min älskare ger mig känslan av trygghet.
Hans ögon är klara och sedan han slutade röka
är hans lungor friska och starka.
En inblick i honom är en inblick i allt jag vill ha.
Allt jag vill vara.
Mitt behov av att äga är egentligen mitt behov av att vara.
Mitt behov att vara är skälet till att han ständigt glider mig
mellan fingrarna.
Att jag glider mig själv mellan fingrarna.
Jag är ett intet utan ägodelar.
En projicerad avbild.

Livet vänder mig ryggen, går ut genom rummet.
Han är inte min.
Men jag är för evigt hans.