Den gamle ornitologen var glad över att hans hörsel ännu var god. Han kunde faktiskt fortfarande uppfatta de minsta pipen från de bevingade vännerna. Så hörde han t.ex. alltjämt kungsfågelns högfrekventa sång, den många av hans jämnåriga kolleger sedan länge tappat. Låga toner, som skorranden från änder och uvens tutande, gick också in hos den gamle.

Men det fanns en lucka bland frekvenserna i hans audiella spektrum. Den låg där göken gal. Och detta var en sorg för honom.

- Hör du göken! sa hans hustru upprymd. En östergök, en riktig tröstergök! årets första.

Men den gamle ornitologen såg tom ut i blicken, skakade på huvudet och tvingades erkänna, att göken, åtminstone då den gol på avstånd, numera var död för honom.

- Nej, jag hör den inte. Den enda gök jag numera kan höra är kaffegöken, skojade han med full sanningsenlighet.
- Jag hör det ljuvliga porlandet, när brännvin diskret hälls i kaffekoppar under bordet.
- Det är det inte så många gamlingar som gör! skrockade han och log skälmskt mot sin hustru, som trogen sin godmodiga natur inte bannade honom med sin blick eller med andra åtbörder för detta hans uttalande.

- Det är dig väl unt att ta dig en gök alltemellanåt, sa hon. Särskilt nu i tider av maj, då de flesta gökar naturligen gal här hos oss.