Känslorna fick plusen att öka och för ett tag fanns inget annat och hon var lycklig. Hans kropp var halv omsvept av täcket och den vita huden lyste i mörkret. Sammankomsterna mellan honom och henne började bli regelbundna, det blev en behaglig paus ifrån det strikta livet de lever. Utmattad efter den intensiva orgasmen kändes det inte lockande att lämna den varma mjuka sängen men hon var tvungen.

Hon satte sig upp och började plocka upp kläderna från golvet. Med några ograciösa rörelser fick hon på sig dom. I hallen tog hon sin handväska och stängde dörren försiktigt efter sig. Klockan var redan två på natten, affärerna var sedan länge stänga. De sista bussarna skulle snart lämna gatorna för att parkeras tills morgonens trafik skulle transportera människorna till sina arbeten. På närmaste hållplatsen hade sista bussen redan avgått så hon fick ta sig till nästa hållplats med flera anslutningar.

Cigaretten fyllde lungorna med den gråa röken och gav henne en kort tillfredsställelse av nikotinkicken. När hon var framme såg hon att det var tjugo minuter tills bussen skulle komma och föra henne hemåt. Medens hon satte sig för att vänta började tankarna komma fram, tankar om livet och dess mening. Tankar som så många människor får vid stunder av ensamhet, speciellt i den unga åldern då man skulle ge sig ut i arbetslivet. Det var dags att betala tillbaka för åren av samhällets forstran i skolan samt skolmat sjukvård och annat du som ung trodde var gratis.

Samtidigt som du skulle förstå och acceptera att moralen lärd i skolan är fiktiv. Du är inte värd lika mycket som alla andra, vilket du givetvis redan listat ut, för i skolan lever de inte som de lär. Men den naiva förhoppningen om mänskliga rättigheter och jämlikhet har inte dött ut än. Du är nu plågsamt medveten om hur samhällsstrukturerna ser ut men utan förmåga att varken acceptera det eller naivt förtränga det. Att prata om det är intressant, att finna gemenskap hos andra i samma dilemma ger dig lugn men endast för en kortare period. Det är hela vår existens det berör.

Men trotts dina tankar skall du ändå skolas in i arbetslivet och du försöker finna din plats. Det första försöket blir givetvis att anpassa dig, glöm dina värderingar och följ strömmen. Problemet blir att det gör ont i alla fall, tillslut finner du att detta till och med gör mer ont än att tänka. Bussen anländer och hon kliver på. Passagerarna består endast ett gäng berusade medelåldermän (förmodligen på vägen hem från after work) och två, tre personer som lyssnar på musik och stirrar ut genom fönstret. Hon hade mycket väl kunnat vara en av dom om inte batteriet i telefonen hade dött.

Istället sättet hon sig tyst och stilla vid ett fönster för att försöka fundera vidare medens stadens upplysta gator flyter förbi. Men hennes utseende väcker andras intresse, männen bak i bussen har fått syn på den unga kvinnan som stigit på bussen. Alkoholen förstärker deras självförtroende, deras åsikter om sig själva är på topp och hon är nu ett objekt som är till för att glädja deras tillvaro. En av de yngre männen tar sig friheten att otympligt sätta sig i stolen bredvid henne och med sin alkoholdoftande andedräkt fråga var en sådan snygging är på väg.

Reflexen att vara väluppfostrad och trevlig är snabbare än reflektionsförmågan och hon ger honom ett litet leende men tittar sedan bort. Egentligen skulle hon helst ge honom den blicken med förakt hon tycker han förtjänar men att ge den kommer endast provocera honom mer. Han är en man i sina bästa år berusad av sin egen framgång(eller brist av den) och tänker inte bli nekad av en ung tjej. Han är högre upp i hierarkin än henne och antilopen bestämmer inte över när lejonet kommer döda den. Den starke överlever.

Den manliga stereotypen saknar ofta annat perspektiv. Att ta hänsyn till den andre personens integritet och vilja finns inte med på kartan. Om han visar henne respekt är det för han själv vill det och inte för att hon förtjänar det. Mannen ger sig därför inte trotts att hon till och med nekat honom ett svar på hans fråga. Hennes ovilja till samtal eller som det egentligen handlar om: flörtande räknas inte, hon snäste faktiskt inte åt honom. Om hon gjort det då lämnar han henne kanske kommentaren att hon behöver få kuk eller varför inte: hon är en flata. Att hans nedvärderande sätt att bemöta henne, alkoholdoftande andedräkt och halvt uppknäppta kostym med ölfläckar inte tilltalar henne bekommer honom inte ens. Ett relevant citat är just ”När en man säger nej är det slutdiskuterat, när en kvinna säger nej är det början till en förhandling”. Det var dags för honom att börja förhandla.

Normen om kvinnan säger att hon ska vara glad och tillmötesgående, det är vad vi lär och vad vi ofta är i praktiken. Vi lär oss att genom att föra en dialog kan vi förklara varför vi inte instämmer med den andre personens åsikter. Men detta fungerar inte om den andre personen inte har någon respekt för dina åsikter. Då blir vi bara ett objekt man får eller inte får. Men när vi inser den andra personens inställning till dig är det redan för sent för ett nej.

Han har nu fått en bekräftelse för sitt ego och känner att han nu har rätt att göra ett närmande. Osmidigt lägger han armen om henne och frågar om hon inte ska sätta sig med honom och hans vänner. Det blir en chock för henne trotts att det inte är första gången hon blivit behandlad på liknande vis. I hennes värld var det ett vänligt nekande till det obehagliga närmandet men han ser hennes artighet som en svaghet som går att utnyttja. Oddsen att hon skulle utgöra någon fara för honom är små.

Svaret han får är ett enkelt nej medens hon tar av hans arm från axlarna. Denna gången ler hon inte ens, den vänliga reflexen har försvunnit och hon känner sig hotat. Hans svar på det tydligare avståndstagandet blir ett ”kom igen var inte sån, vi vill bara ha lite kul”. Men nu har reflektionsförmågan hunnit ikapp och hon vet att deras upplevelse av ”kul” är absolut inte identiska, inte ens liknande hennes egen. Hon fylls med ännu större avsmak av han hela existens och han bryr sig om att resa sig. Hon får själv flytta sig från sin fönsterplats och knö sig förbi honom för att fly sitt fångenskap mellan bussens vägg och mannen.

Det sägs att det räcker med ett ”nej”, det ska vara nog för att bli lämnad ifred ifrån män som beter sig på detta viset. Det gör det inte och när hon sätter sig på en ny plats, ännu längre ifrån männen hör hon hans vänner ropa uppmuntrande till mannen som just fått henne att må så dåligt. De anser inte heller att mannens agerande var osmakligt. Tvärtom var det ett djärv försök att fånga antilopen, vilket han också lyckades med. Bara att denna gången lyckades den fly. Han kunde givetvis dödat den, förbrukat den men denna gången var han barmhärtig. Men för att bevisa en sista dominans, att bevisa att hon egentligen inte kunde fly, utan tilläts fly smeker han henne längst armen innan männen går av bussen och blinkar mot henne.

Hon känner genast ett agg, en besvikelse. Dels mot mannen som behandlade henne så men även emot sigsjälv. Kunde hon varit tydligare? Hon hade ju skolats till att vara en god, tillmötesgående kvinna och när han då behandlade henne på detta viset trotts hennes nekande måste hon gjort något fel. Hur kan han ta sig rätten att behandla henne så trotts hennes illvilja, hur kan hennes vilja vara så fruktansvärt betydelselös om hon själv inte gjort något fel.

När det äntligen är hennes stopp gör hon ett försök att dämpa ångestkänslorna med en cigarett. Avsmaken mot samhället och dess struktur känns mer påtaglig och hon försöker förtränga ilskan för att kunna få några timmars sömn för att klara av sina arbetsuppgifter följande dag.

Det är vackert med människor som säger att man aldrig ska säga ”Jag kan inte”. Det är inte en logisk slutsatts, likaså ”man ska aldrig säga aldrig” men en god tanke. Man kan inte undgå vissa faktorer i samhället.

Det vi är lärda får oss att tro vad vi är värda
Det de lär är vad vi är