fåglarna och barnen
avtäckte den nya dagen
med sång och småprat
det regnade

på håll hördes
hallelujakörerna
vassen i viken svängde
i den ljumma vinden
luften renades

det finns bilder
du har men inte ser
ett andetag till
landskapet har flera våningar
det finns hiss

ur orkesterdiket steg
vit rök föll aska
den sällsamme reser sig
ser det ögat ser

en vit rök en savann
en outhärdligt vacker bild
en tid som ändrar sig
det var måndag

ljuset smög som små barn
i den klorofyllstinna grönskan
vattnet i jorden lät sig upptas
omvandlas bli ljus
det regnade

det åskar över måsen
blommorna rister av sig regnet
det ligger en spelande fiol
precis där hundvalpen
ligger begraven

***


jag körde bilen
fram och tillbaka
det finns en punkt
utan specifikt läge

en kometsvans
sprakar genom rummen
en man och hans disk
värmer vatten

jag ser hur du upplåter mark
hur du samlar in gärdsgårdar
till återvinningen
dina ben rör sig

inget blev som det var tänkt
men som det skulle
förutsättningarna böljar
förvillade som sälar

förortens tystnad
är som blekt bomull
brinnande gardiner
lämnas därhän



***


det låg något vackert
vid sjön som rullade
i det milda ögat
det var något med händerna
som lekte med lakanet
som liksom pulserade
i tunna pasteller

den som går om natten
känner stråkens kraft
den vibrerar
och frustar som en häst
en vattenled en kropp
utan annan smärta
än den som följer skuggan

en fullastad vagn
rullade försiktigt över gränsen
det kunde ha varit du
natten är sent gången
ditt hjärta är en fiol
barnen kröp fram ur vagnen
en seger över ödet är bara det
ännu en dag framför dig


sången satte sig på tvären
korsryggen delades
träl- och slavdrivargener
rörde sig djupt ner
ett djup ett folk


***


när lugnet infann sig
satt den gamla kvinnan
i skuggan på torget
utanför konsum

fåglarna hade tystnat
solen sjunkit bakom husen
hon vek ihop sin filt
sitt sorgsna ansikte
gick därifrån

det var vindstilla
endast fiolen vibrerade
det var svalare nu
allmosor räcker inte
att le är att se
när det gör ont

vägra döden
protestera
i ett märkligt vansinne
naturen är så väl
ingen slipper undan

nästa dag sitter hon där
det regnar hennes kinder röda
hennes ögon
ett tomt orkesterdike
utanför konsum


jag såg en hand i fickan
en trasig flaskmetafor
somrig förnöjdhet
med kapade kättingar
soltillstånd krävs
himlen är för ögat

det är bara du
som hör dina ord
kvällen är en vinge
under din resta skugga
du fyller din tystnad
med rester av ett eko


uppgivenhet och vansinne
olustig spegel
olja på vattnet
sur mjölk
en gammal kam

en dag oförlöst
en dag en dag en dag
ute på redden i fönstret
samlas mörka pigment
inför möjligheten

frikyrkotältet fylldes
redan vid lunch
ett valrossbefäl mässade
svalorna sökte ro
i en annan tid

skeppstid bryter mot kusten
i tunga vågor
den himmelska tiden
är ett ägg
avlade tillhörigheter
hoppar som harar

ärrade är de som vågat
sårade de som smakat
spegelytans blanka vågor
vrider sig bort
orden blinda vila


***


vid dimmornas pelare
yr vattnet runt fundamentet
öppnas en sprakande dörr
det är eftermiddag
det regnar

vandringen blev lång
segment av det gjorda
flimrade intecknade
det var dagen innan far
tog ett tyst farväl

pionen har lagt sig
det regnar
en afrikansk kör
ligger i det våta gräset
denna dag är

det mullrar under prästkragarna
det sjuder i björkarna
metronomer slår som torkare
över ett annat glas
det regnar