Den talande tystnaden talar högst
och allra starkast av allt
och man kan aldrig undgå den
och även om man försöker överrösta den
och försöker brösta sig gör man det alltid förgäves.

För den häver sig upp över allting och i allting
och den kan helt plötsligt få till det som var ingenting
till att bli någonting. Man ser sig förvånad omkring
och fattar så klart ingenting!

Frågar man får man bara till svar
läs emellan raderna där svar du har...

Den vilar ju inte heller, den brer ut sig tar plats
annars är ju tystnad en frid, men en talande
tystnad känns som en strid, en ofrid
av stora mått
som aldrig tycks nå sin botten
den tycks ha den lotten
att blott
bara fylla på i sin pott...