Första kontakten var nätbunden. Ett som vi idag kallar socialt media. Han en man något över 30 hon en ganska ung tjej något över 20. Det är över 8 år sedan nu. Hon var söt, trevlig och inte alls som alla andra ytliga människor han kommunicerat med på liknande ställen.

Hon fullkomligt invaderade hans uppmärksamhet. Inte på det där förälskelseplanet utan på ett ganska nytt, och för honom ganska outforskat område. De kunde sitta i timmar och chatta om allt möjligt mellan himmel och jord. Lite bus och flört var det kanske mellan varven men väldigt oskyldigt. Hon hade förhållande och han respekterade detta fullt ut. De bestämde sig ändå efter en ganska lång tid att ses. Bara för att träffas. Han höll under tiden ganska aktivt på med foto och ville gärna fota henne. Så blev det med. De pratade, skrattade och hade så himla roligt. Hon var lite blyg för kameran men ändå fick nog till en del riktigt bra grejer.

Det var en underbar sommar. När de umgicks skrattade hon jämt. De hade så roligt åt varandras små klantigheter och hon retade honom hela tiden för att han var så "gammal". Pikar och små stick på ibland känsliga områden men med respekt för varandra. Han hade aldrig träffat en människa som var som hon. Så glad, sprallig och levande men ändå väldigt intelligent och ibland djup.

Hösten närmande sig och de tappade lite kontakt. Han gav sig in i en relation med en kvinna och hon drog sig av någon okänd anledning undan honom. Kanske hon respekterade hans förhållande. Kanske hon kände lite sorg över att hennes nyvunne vän gick vidare i livet. Hans nya förhållande visade sig bli ett ganska kortvarigt och väldigt stormigt sådant. Intensivt och mycket felaktig kommunikation. Under hela tiden kunde han inte riktigt släppa "henne". Saknade hennes skratt och hennes umgänge. Hon fanns kvar i hans tankar, dag och natt. Ville så gärna ta upp kontakten igen.

Hösten kom, det blev kallt. En sen höstkväll var han tillsammans med sin sambo och handlade. Bäst som de står där och river bland leksaker ser han i ögonvrån en bekant gestalt. Allt blev svart och han såg bara henne. Sambon försvann, leksakerna försvann men där kom hon gående rakt mot honom med ett leende som kunde få vem som helst bli knäsvag.

-Hej, säger hon och fångar hans blick. Just i det ögonblicket tror han sig inse det han fruktat mest. Han tror han är kär i henne. Det blev några flyktiga ord och sedan sprang hon vidare in bland varorna i butiken. Han står kvar som ett fån och ser efter henne. Kände saknade av hennes närvaro. Frustrationen sliter i hans kropp. Han ber till alla gudar han kan komma på att låt inte detta vara sant. Inte vara kär i en av sina bästa vänner. Det är förbjudet. Tiden går och hans stormiga förhållande tar slut. Han flyttar från staden och ut på landsbygden för att komma ifrån allt lite. Han har en märklig känsla av sorg över att förhållandet med sambon inte fungerade. Sorg över misslyckandet. Ensamheten tar över och han stiger rakt in i en depression utan att ens märka det.

Hela tiden funderar han på vad hon gör och hur hon mår. Han saknar den glada tjejen från sommaren. Efter ganska många och långa stunder av förtvivlan väljer han ändå att ta kontakt igen. De börjar prata och hon hälsar på honom. Men nu har det hänt något. Hon är inte lika glad längre. Inte riktigt samma person. Avtrubbad och lättstött. Det blev en djupare konversation dem emellan, inte lika busig och sprallig utan allvarligare. Han tyckte sig komma henne lite närmare. En kväll när de låg på hans säng och pratade så sa han plötsligt rakt ut.
-Du, jag tror jag är kär i dig...
Han förstår inte själv vad det flög i honom, det var ju förbjudet och det fick bara inte hända. Hur skulle hon reagera på detta?

Men reaktionen uteblev. Hon blev bara tyst och fundersam. Det snurrade så fort i hans huvud, tusen tankar om att nu gjort bort sig totalt. Det sades inget mer om dessa känslor på en lång tid. De fortsatte umgås ganska ofta. Saker och ting var inte bra mellan dem. Han var livrädd för att hans hemlighet förstört deras förtroende och vänskap.

Tiden går och de glider från varandra igen lite men inte som första gången. De har fortfarande sporadisk kontakt. Ses till och med mellan varven. Han träffar en ny tjej. En reko och bra tjej denna gång. Vännen håller sig lite i periferin men finns ändå med där ibland. Men mötena blir väldigt sällan. Saknaden efter henne blir större och större. Han var definitivt kär i sin nya flickvän, det visste han. Men ändå jagade vännen i hans tankar, drömmar och funderingar. Det gick år. Flera år. Vännen hann få barn och under denna tid höll han sig på avstånd p.g.a. respekt. Hans eget liv for runt och hamnade lite på kant igen. Han bröt upp förhållandet, träffade ytterligare en tjej. Vännen fick ett barn till under denna tid.

Åren gick förbi dem. På olika håll. Allt bröts upp för honom och han sätter sig ensam igen och funderar. Många dagar och många nätter. Börjar umgås med andra vänner, flyr lite igen. Orkar inte riktigt tänka klart och ens fundera på vad hans känslor för vännen egentligen är. Väljer att fly till arbete och lägger ner allt vad privatliv heter under en ganska lång tid. Men så en kväll...

Han sitter med ett sms i telefonen... till vännen.. Han känner att han inte ORKAR med att ha dessa knasiga känslor där hon hela tiden cirkulerar i hans tankar och funderingar. Hon har ju ett eget liv. Han har ingen plats där i. Det finns ingen plats för honom någonstans. Knappt ens som vanlig vän. Sms'et lyder ungefär så här:
-Du, jag vet inte hur jag ska säga det här. Jag älskar dig så otroligt mycket men jag orkar inte känna så här mer. Jag måste försöka gå vidare i mitt liv.

I 4 dagar sitter han varje kväll och stirrar på samma sms. Tummen darrar över send-knappen. Fjärde dagen trycker han till. Meddelandet flyger genom luften och landar i hennes telefon. Sekunderna går. Han skakar av rädsla och ångest över vad han just har gjort. Har han just slängt bort sin älskade vän? Någon minut senare kommer ett svar som lyder ungefär:
- :( Ok, bara du inte försvinner helt ur mitt liv.

Ångesten över att hon kanske blivit sårad gör att han fattar ett snabbt beslut. Nej han ska inte försvinna ur hennes liv. Även om det faktiskt var tanken med det hela från början. Han ville bort från hennes liv. Han ville bort från henne. Det gjorde för ont att hela tiden ha henne i tankarna. Detta blir dock starten på en ny epok.

Åter igen börjar de umgås lite tätare. Pratar mer djup. Han ser en annan sida av henne han aldrig sett genom åren. En uppgiven människa som har alldeles för mycket vardag att hålla ordning på. Hans vill så gärna hjälpa henne. Men det går inte. Han har plats i hennes liv nu men inte på det sättet. Fast för första gången känner han att han också betyder något för henne. Hon säger inget men han känner sig värdefull. Hon anförtror honom saker hon aldrig tidigare gjort. Personliga saker.

Han börjar fundera på sina känslor igen. Vad är det han känner för henne? Han börjar tvivla på att det är kärlek. Det är något annat. Större. Viktigare. Aldrig tidigare har han känt så för något. Trots att han aldrig har trott på någon övernaturlig gudom eller väsen så börjar han fundera på om två människor kan vara knutna till varandra på ett annorlunda sätt. Många dagar, nätter och jobbiga stunder grubblar han på detta.

För 8 år sedan träffade han en människa som fångade honom totalt. De dras till varandra som två magneter. Han känner känslan av att han inte är hel utan saknar något när hon inte är nära honom. När de tappar kontakten genom åren dyker hon upp titt som tätt i tankar, drömmar och ibland i fantasier om hur saker och ting skulle kunnat vara. Visst önskar han sig allt detta. Så otroligt mycket. Men vänskapen med henne är mer värd än alla tvivel och alla sorgestunder över förlorade möjligheter.

Han är livrädd att förlora henne. Livrädd att hon ska försvinna från honom. Han är rädd för hur ett liv utan henne skulle se ut. Tänk om han aldrig kan komma över känslan av att inte vara hel? Hur ska han då hantera sina dagar? Ska han gå och sakna hennes närhet resten av livet?

Tiden går och många tankar och rannsakningar ibland känslolivet har gjort att han kommit att inse en del viktiga saker. Han vet att han förmodligen aldrig kommer vinna kampen. Det är för långt bort i horisonten när möjligheten faktiskt skulle kunna ges. Han tänker ofta att det bästa vore nog att försöka gå vidare. Släppa taget lite och försöka skaffa sig ett annat liv. Han är lite blind. Han vet inte vad hon ens känner förutom att hon heller inte förstår varför de dras till varann hela tiden. Det är många argument som passerat genom hans funderingar genom tiderna. Inte bara på senare tid utan ofta genom åren.

När han tänker efter och försöker sätta ord på vad han känner blir det bara "jag älskar dig". Han intalar sig själv att man har ju rätt att älska en nära vän med. Men orden "jag älskar dig" som är så starka är inte starka nog. Det finns inga ord som kan beskriva de känslor han känner. Han anser att kärlek inte ska göra ont utan det ska vara något fint och underbart som man upplever tillsammans. Det gör att han är ganska säker på att det inte är kärlek han känner.

En dag hoppas han finna svar. En dag hoppas han att han kan förklara för någon endaste individ på jorden hur mycket hon betyder för honom. Både den glada och spralliga tjejen han träffade för länge sen och den lite mer inbundna och ibland uppgivna personen han ser idag. Än idag skrattar hon... Än idag ler hon... Än idag busar hon, när de är ensamma. Han känner sig så fri de korta stunder när hon är där med honom.

Han vet att han inte KAN släppa henne. Det går bara inte. Han måste ha kvar henne i sitt liv. På ett eller annat sätt. En vän till honom sa, om du verkligen älskar henne och bryr dig så mycket om henne. Släpp taget, du kommer bara bli jobbig för henne. Det är rätt och riktigt att man ska lyssna på sina vänner och han tror ibland att vännen har rätt. Men han anser att det inte är upp till vänner att lägga sig i sådant. Han vet att om hon inte vill ha honom i sitt liv längre... kommer hon att säga det.


Epilog:
Många har nog åsikter. Så även jag som skriver detta. Jag vet inte själv riktigt vad sådana här känslor som jag försöker beskriva i denna lilla fria prosa är. Men jag vet att det finns människor som betyder så mycket för någon annan att det inte finns några gränser för vad de kan göra för varann. Lika mycket som de behöver varann kan de lätt göra varandra illa om de inte kan kommunicera. Nu verkar ju inte detta vara ett problem just här. Ändå besitter mannen i fråga kval och är uppenbarligen extremt hoppfull på att de någon gång ska bli ett par. Samtidigt som han är väldigt uppgiven och misströstar ofta. Men betänk detta, är det inte så livet ska vara? Om han vinner kampen, kommer han inte tycka att det var värt det?