Det blåser så hårt, inte kallt men det sticker.
Varje steg är svårt, tungt och klumpigt.
Jag springer i motvind, med snabba steg framåt.
Sandkornen mot min kind, svider och gör ont.

Vinden tar mitt hjärta, sveper det runt i sina virvlar.
Bäddar in det i sand, som sakta smälter till sten.
Processen är så lång, att få den hårda ytan.
Än har det inte stelnat, det finns fortfarande sprickor.

Hon värmer mitt hjärta, inte ofta men ibland.
Slår till på en spricka, som öppnar ett vidöppet hål.
Känslorna stormar fram, jag kan älska igen.
Men när hon lämnar mig, läker sprickan start ihop.

Sandstormarna fortsätter svepa, ända in i centrum.
Skalet blir bara hårdare, för var dag som går.
Rädd för att bli avtrubbad, igen tappa lusten på kärlek.
Ska ytan bli för hård, så ingenting kan öppna?

I morgon när jag vaknar, är en annan dag.
Kanske hon hamrar, ett nytt vidöppet hål.
Med tur får jag älska, även en dag som i morgon.
Eller så ryter stormen, nya hårda lager av härdning.