som ett somrigt förfall
i det som annars
lösgör sig utan söm

den döde mannen
hör inte stegen runt kistan
känner inte doften av blommor

sommaren var påbörjad
plockade blommor
prydde gravkullens stenar

ett avsked är ett brev
oavslutat oläst
ett sår runt den jag är

blommorna lyftes ut
det fanns de som föll
i den ogrävda graven

dagen är ett räcke ett stöd
regnet som föll
det är fredag



***


klorofyllda sommarbilder
utanförskap slutlös
positionen mäts bredvid

vem smyger med skuggorna
en lägring en vind
träden älskar i den vinden

det finns de som kryper
de som trotsar rent allmänt
de som reser klocktorn

vinden är dag är timme
jag ser klockorna
det strålar ur rummet

eftersom jag röker
är jag mer bekant med
allt som växer

det är bara så
infall följs av påståenden
tankar med täckning

pipan ljöd mytiskt
kalejdoskop
malström tornado

ett vitt ark
fem tomma rader
en kör är bara en kör

seldjukernas ekon
slår som vilt vete
över Malik Shahs minne

en turkisk ottoman
är bara en ottoman
hus förfaller i Istanbul

dagen då min far begravdes
var just så
växlande molnighet

ingen vet vart tilliten
tog vägen hur den bara
upplöstes dunstade

ståndpunkterna försvinner
de efterlevande sörjer
det kryper under skinnet

eftermälen skyndar
tilltänkta vänligheter skrumpnar
livets ljussignaler blinkar gult

ett farväl är ett suddgummi
en pitbull i verkstaden
en svängning i jordens symmetri

***


skillnaderna låg i tilltalet
den som förhävde sig
tappade alltid poäng

en vattenbuffel en tjur
en manlig variant
som reser sig

det var min avlidne far
alla talade om
en tyst suck i församlingen

det finns diamanter
synligt gömda
för tristessens kontrollanter

saknaden är en naken ikon
en sjudande kastrull
en sorg en inskränkning

din honungssöta massa
dina doftande stigar
din förljugna storhet

samla i lador i hinkar
allt vatten allt trä allt
du brinner

dina kvinnliga former
din röst din attraktion
jag hör dig

dagen är ett uttryck
en betraktelse
en färg en ton en beröring

***

det finns sår
våra föräldrar vårdat
i generationer

oläkta sår som bränner
när tiden inte räcker till
när slutet knackar på


***



ett gammalt fotografi
dök upp efter begravningen
urblekta historier
om ett helt andra liv
ursprung och ekon
ett dragspel en pose

någonstans där låg jag
ofödd men ändå på väg
mot det som blev mitt liv
ännu inga spindelnät
inga oroväckande dammråttor

en generation utan sans
en generation på väg
så svårt det är att förstå
innebörden av de liv
som föregick mitt eget
som jag aldrig förstod

vi vände oss mot världen
hur oändlig som helst
vi släppte in den
med allt det innebar
vi bröt mot fin ton takt
sådant som serverats i det dolda

fotot hade pappa som ung
alla kunde se barnbarnet
klyftan som en gång öppnades
förblev oläkt blekt öppet
jag hade fel skjorta
och en osynlig kikare


***

gatorna var oändliga
utan slips utan konvenans
utan skuld eftertanke
raderades inkrökta spår
det som styrde ansatsen
ryggsäck utan backspegel

ett fotografi ett eko
ett kort vältrande i fängelser
i celler utan nåd
i en tid så långt bort
lyssna mina barn
det här är till er

ur brutet jag trasigt
ur år av längtan andnöd
det som föll som blod
uppför branta backen
där jag låg hjälplös
på vintrig trottoar
ur dagar utan komfort
gick jag på riktigt

barnen barnen
vad kan jag ge dem
mer än det som finns kvar
en gammal melodi
några rader i en vers
ett leende tillsikt

ett fotografi en saknad
var finns insikten
glasögon slipade nog
att synliggöra ljuset
i det som en gång
var det som var

***

fåglarna väsnas
himlen är alldeles blå
ingen hör solen

***

när mörkret föll över torget
bromsade darbukan regnet
handslagna tillåtelser böjdes

minaretsångerna
det yrvakna lyssnandet
traditionell trygghet

allt verkade som blå eld
som nätter i avvaktan
utan förbeställd behörighet

så fann jag min tillhörighet
utan omslag eller bestämd plats
allt var jag

man är bara sina misstag
när de begås
utfallet råder man inte över

***

alla dessa pågående liv
med sina helt egna historier
de som rullar sin sten
de som springer upp för backen

det soldruckna landskapet
vinglade mot sitt vattenhål
körsnären mjölkade sina kor
vinhandlaren laddade batterier

orden har tagit på sig
sina bästa löparskor
frustar på startlinjen
himlen är blå

rosenbuskarna tog sig ur jorden
vandrade i protest
genom en trädgård i förfall
där tistlarna tigger

det tar tid att vandra
från första början
till det som återstår
av dagens gröna förlåt

ingen såg när molnen
gick bland människorna
när solen tog farväl
och tiden stannade

så många dagar det finns
alla dessa dagböcker
dessa resta stenar
där minnet kan vila

***

de gamla reste sig
och gick utan manus
upp på scenen

solen gick ner
luften var fortfarande
i ett tillstånd av osynlig

ett dovt skalv i klockan
rann som stel eld
genom gäckande kväll

ett tassande en viskning
drömmen är en luftballong
som lyfter över döden

skiljaktigheter delar världen
blind lever gott
seendet straffas hårt

fåglarna på gården
startade ett garageband
med ny hissmusik

den som älskar älskar
den som väljer mer ändå
har inget att förlora

kvinnorna vid fontänen skrattar
ögonblicken klamrar sig kvar
vid flämtande dag

ingen ger dig förutsättningarna
de finns där redan
du skrattar högt på krogen

så formerade sig kvällen
med stormspjut
rakt in i dagens hjärta